Tiden släpar sig fram. Den tar tid. Och den har så erbarmerligt mycket att släpa på. Det förstod jag plötsligt när jag hade anledning att befinna mig på St. Eriksplan, för att ta mig mellan två punkter, från St. Eriksplans tunnelbana till Karlbergs station.
St. Eriksplan fyller en speciell plats i mitt hjärta, där har jag varit. När tunnelbanan slår upp portarna vet jag precis hur det ser ut utanför uppgångarna. Det råder ingen tvekan om åt vilket håll jag ska röra mig. Egentligen ligger uppgång Torsgatan närmast hjärtat. Men idag ska jag inte dit. Eftersom jag inte går upp där så öppnas en tidslig möjlighet, ett tillfälle. Där uppstår sjuttiotal. Wivan och Einar, det vill säga min mormor och morfar har sin tobaksaffär precis där, till höger om uppgången. Om jag skulle gå dit står de där bakom disken, eller det är en kombinerad disk och hög tidningshylla full med tidskrifter, utländska journaler och något piff. Hyllan är i form av ett L som från två håll omsluter utrymmet där besökarna kommer och går i en knyckig ström. Ibland vill någon ringa långdistans i ett litet slutet telefonbås till höger. Dörren är av trä med glas. Om antalet kunder överstiger två blir det trångt framför kassan, de tråcklar sig in och runt och sedan ut igen genom utrymmet framför disken som inte utgör mer än några få kvadratmeter. Bakom den lägre delen av tidningsdisken, till höger, står Wivan och tar emot mynt för kvällstidningarna. Einar syns inte till, han kanske sitter på en stol skymd av disken, Wivan och kassaapparaten. Där brukar jag också sitta ibland. Det finns ett minimalt utrymme innanför, med ytterligare en stol till vänster, ovanför stolen hyllor med intressanta lådor som rymmer allehanda innehåll och askar fyllda av cigarrer och cigariller som doftar särskilt kryddigt, på höger hand en pyttig toalett. Tvålen hänger på en magnet fästad vid väggen ovanför handfatet. Jag kan få en stor, rund och platt kola med guldpapper om jag besöker dem. Men idag hinner jag inte.
Vad är det med sjuttiotalet? Jag tänker på det. Hur ser det egentligen ut? Det ser inte ut som sig själv. Sjuttiotalet ser ut som sextiotal och lite som alla andra tidsliga tal som kom innan. Wivans glasögon, peruken som hon kanske har på sig idag för att vara chic, Einars bruna filthatt med korta brätten, kläderna, bilarna, möblerna, det mesta som finns där liksom tankar och uttryck, nästan allt, tog form långt tidigare än där och då. All underbar bråte som tiden släpar runt som en hemlös gengångare med allt sitt gepäck som inte släpper taget.
Väl framme vid Karlbergs station, bara för att förtydliga, tittade några prydligt nedlagda gatstenar fram och ropade på uppmärksamhet ur ett hål i asfalten.
agnesnot.com 