Gångviken var en magisk plats när jag var liten. Till Görans fick jag gå, inte längre. Görans det var egentligen Varucentralen. Där huserade en ganska lång man som hette just Göran. Varucentralen var inrymd i nedre botten på ett gammalt hus. Det fanns en dörr rakt in i lokalen från gatan och två stora fönster, nästan som skyltfönster, ett på var sida om dörren. Entrén låg ett par meter från vägen och längs med vägen var det som ett litet dike, men det fanns några plankor utlagda på tvärs som man kunde gå på om man inte ville hoppa. Det hände faktiskt att det kunde stå ett par personer och stampa därutanför i väntan på att Göran skulle öppna butiken. Jag minns i alla fall att det var så en gång.
Fastän jag var liten upplevde jag att det var lite kyffigt och lågt i tak därinne. Det var som att Göran liksom fick vika ned huvudet och ha hakan lite nedsänkt mot bröstet för att inte slå i taket. Men det var nog mer bara känslan jag fick eller måhända var Göran lite kutryggig? Det var också som att golvet inte var riktigt stabilt, det knarrade och gav efter när man trampade på det som att det satt löst. Hos Görans var det fullt av varor, längs med väggarna var det inrett från golv till tak med lådor och fack. Rakt igenom butiken sträckte sig en avlång lite lägre hylla som var proppfull med underkläder, strumpor och diverse persedlar av tyg, men till vänster om dörren fanns det som fångade mitt intresse allra mest. Sådant som överlag är intressant för barn: ritblock, pennor, klippdockor, studsbollar, hopprep och allehanda småpryttlar. Rakt fram från dörren räknat var den stora disken, Göran stod mest bakom den. Han hade en mörk och varm, alltid glad stämma. Faktum är att hans röst påminde om Hasse Tellemars. Göran kunde fråga: ”vad har du på hjärtat då?” Det var ingen annan som frågade så, för mig var det en märklig sak att säga.
Jag minns inte att jag var hos Göran själv särskilt ofta, antagligen hade jag inte några egna pengar att köpa något för. Mest följde jag med farmor dit om hon behövde något garn eller liknande och vid ett tillfälle minns jag att vi köpte ett par Silverdollar jeans till mig med en metallpeng i silver fastsatt i linningen. Jag hade en cowboyhatt också, möjligen hade den också inhandlats hos Göran, liksom leksakspistolen och hölstret. Det mesta fanns hos Göran på Varucentralen. Men framförallt var det kanske ändå en gräns. Längre än så fick jag inte gå själv. Farfar kunde gå hela vägen fram till kiosken vid avfarten från stora vägen för att köpa kvällstidning men för mig gick gränsen vid Görans.
Nu läste jag i tidningen att de har rivit Varucentralen vid Skönviksvägen. Eller spökhuset som det kom att kallas i folkmun på slutet. Även för ett hus finns det en gräns.
agnesnot.com 