En annan värld

Det gick vad som såg ut att vara en trasig människa genom pendeltågsvagnen. Jag hade just klivit på mot Södertälje. Han var liten till växten, något äldre, med tussigt hår och centimeterlångt skägg. Kläderna smutsiga och slitna. Han stötte sig med en käpp och höll en pappersmugg i ena handen. Medan han stapplade fram genom vagnen steg för steg mumlade han något som liknade ett mantra av något slag. En entonig närmast ordlös upprepning. Han höll fram muggen något när jag lade ned sedeln i den, varpå han gick vidare. Inget tack. Bara ett kort vardagligt avbrott. En något framräckt mugg, en överlämnad slant, inget mer. Jag hade handlat såsom förväntat. Och det fyllde mig med tacksamhet. Att få känna sig som, och agera som, en människa kan förväntas göra. En medmänniska. För en kort stund kändes en lätt doft av en annan värld där i vagnen.