En mångbottnad filt

I sången om mors lilla Olle träffar ett litet barn på en verklig björn i blåbärsskogen. Olle reagerar som ett barn kan göra utan den förkunskap eller de fördomar som en vuxen människa bär med sig. En björn ser ut att vara en vän, liksom en hund eller en mjuk nalle. Olle bjuder därför björnen att äta av de bär som han plockat. Olles mor däremot är av en annan mening och när hon får se björnen ger hon upp ett skri. För henne är det enkelt att föreställa sig björnen som något annat än en vän och därför inser hon den fara som Olle befinner sig i. Sången ger oss därmed två olika förhållningssätt till björnen. Ett där björnen kan ses som en vän eller jämlike, någon att dela sina bär med i en gemenskap, och ett annat som innebär avståndstagande vilket kan kopplas till en oro, som förvisso kan vara befogad.

Jag kommer att tänka på mors lilla Olle när jag ska försöka att tolka ett motiv på en vävd filt i svart och vitt föreställande en björn som sitter på en stor dödskalle under vilken det ligger ett utsträckt klämt skelett iklädd en munkkåpa. Ett skelett med munkkåpa är en välkänd allegori för döden. Döden är dock inte mer nedtryckt än att denne lyckas resa överkroppen på sina armbågar och riktar sitt grinande ansikte med tomma ögonhålor mot oss. Scenen med björnen inringas dessutom av ett antal palmkvistar.

Motivets centrala gestalt eller huvudperson är den sittande björnen. Björnen ser inte ut som en verklig björn utan liknar mer en leksaksnalle. Men den har inte de karakteristiskt sammansatta kroppsdelarna eller de stygn som utmärker eller avslöjar en leksaksnalle. Den här nallen är hel, strömlinjeformad och verkar levande. Björnen är någon. En specifik personlighet som vi kan identifiera oss med. Nästan som en förklädd människa. Till formen liknar den en björn liksom en sådan historiskt ibland har avbildats av amerikansk ursprungsbefolkning på amuletter, statyetter och liknande föremål. Det finns också en hel del att läsa om vad björnen betytt och hur den bemötts inom den här kultursfären. 

I en sägen hämtad från den nordamerikanska urbefolkningen Yavapai sägs det att det enda som skiljer björnen från människan är att den inte kan göra upp eld. Liksom människan kan en björn, om den vill, gå på bakbenen. Dess kroppshållning påminner då om en människas. Björnen kan sitta ned med upprätt överkropp och använda sina labbar som en människa kan använda sina händer. Björnens diet är också lik människans. Bär, nötter, kött, fisk och olika typer av växter. Björnen vet till och med vilka rötter den ska gräva upp för att äta. Den är en överlevnadsspecialist som människan kan lära sig av. När laxen leker, samlas både människor och björnar för att fiska. Människan och björnen är på något sätt likar och därför väljer man inom vissa stammar att inte äta björnkött eftersom det skulle vara som att äta en släkting. Men björnen kan också ses som en religiös symbol. Att björnen lägger sig att sova när jorden sover och vaknar upp igen med vårens pånyttfödelse gör att den kan förknippas med ett uppvaknande eller början på ett nytt skede. Olika typer av initiationsriter kopplas därför också till björnen. 

Men björnen på filten kan också liknas vid en nalle. Inom det psykologiska fältet anses nallen vara ett så kallat övergångsobjekt. Det är ett begrepp som myntades 1951 av Donald Winnicott som var en engelsk barnläkare och psykoanalytiker. Ett övergångsobjekt är ett föremål som barnet kan förhålla sig till i sin första fas av självständighet. När barnet blir lämnat förfogar det över något som det självt kan välja att lämna eller hålla fast vid och kan därigenom flytta sin egen känsla av att vara lämnad ensam till något utanför sig själv som barnet själv bestämmer över. Därmed har barnet en förbindelse till något som liknar den relation som föräldern har visavi barnet och den oundvikliga separationen blir överkomlig genom att den kan bli gripbar. 

Precis som på filten avbildas döden i vår västerländska kultur ofta som ett skelett i en svart munkkåpa. Döden brukar också ofta bära med sig en lie. I filmen Det sjunde inseglet av Ingmar Bergman har döden ingen lie och en slängkappa istället för munkkåpa. Men de allra flesta förstår genast vem det är som står där på stranden. Ändå frågar riddaren vem det är. Varför gör han det egentligen? Kanske visar riddarens fråga på det ambivalenta förhållande vi kan ha till den egna döden. Trots att vi vet att vi en dag måste stå inför vår egen död är den på något vis otänkbar. Alla andra verkar drabbas men kommer det verkligen att hända mig? Inte heller riddaren, Antonius Block, vill ta dödens omisskännlighet för ett säkert tecken.

Döden på filten ser emellertid ut att vara en förkrympt varelse. Är det ett skelett efter en människa i miniatyr? Kanske är det skelettet efter en så kallad homunculus, vilket är det latinska ordet för liten människa, ett begrepp som aktualiserades under 1500-talet efter att alkemisten Paracelsus, född 1493, skapat en människa i miniatyr som vände sig emot honom och rymde. Alltsedan dess förknippas ”homunculus” med en skapad människofigur i litet format som får eget liv. Fast i motivet på filten är det inte någon liten människa som är vid liv utan Döden själv. Och storleken på Döden ger kanske snarare en fingervisning om vilken hierarkisk vikt bildens olika element ska ges. Björnen som är störst sätter sig inte bara över tanken om sin egen dödlighet symboliserad av vanitassymbolen, utan också den faktiska döden som förvisso grinar i sin närvaro men får finna sig i sitt förkrympta, förnedrade tillstånd. Den segervisse björnen föraktar inte bara tanken och påminnelsen om döden, dödskallens memento mori, utan även den mer levande gestalten som också ligger nedtryckt under honom.

För visst är björnen segerviss, det är inte bara det lite överlägsna ansiktsuttrycket som signalerar det. Björnen är omgärdad av palmkvistar. Palmkvistarna kan ses som en gest av konstnären att vilja lyfta upp björnen som skall äras. Nike, den bevingade segergudinnan i den grekiska mytologin, ses ofta hållande en palmkvist. Vilken tillsammans med segerkransen förknippas med henne. Palmkvistar förknippas förstås också med Jesus. När Jesus red in i Jerusalem hälsades han av befolkningen som viftade med palmkvistar och lade ned dem framför hans ekipage. 

När jag kommit såhär långt undrar jag – varför sitter det en etikett på filten i dess nedre högra hörn? Är det filtens baksida som hänger utåt, mot oss som ser den? Etiketter på filtar, mattor och textilier brukar i de allra flesta fall inte sitta på vad som förväntas vara en framsida. Det slår mig att liksom motivets lek med liv och död, finns därmed också i filtens själva utformning en tänkbar motsättning. 

I visan om mors lilla Olle lyckas mor skrämma bort den hotande faran med sitt skri men döden låter sig inte skrämmas bort av ett oroligt skri. Istället kan björnen på filten lära oss att det är Olles bekymmerslösa förhållningssätt som är det rätta. Livet ska levas med attityden hos en segerviss björn och döden är något eller någon som just inte förtjänar mer än att bli sutten på.