Kan en blomma känna sig ensam?

Det är lätt att föreställa sig en ensam blomma på sin stängel. Men känner den sig någonsin ensam där den står, fast i jorden? 

I boken Intelligenta växter, skriven av Stefano Mancuso, professor inom växtneurologi, och vetenskapsjournalisten Alessandra Viola, finns en hel del fakta som vi kan ta fasta på för att komma vidare i en sådan reflektion.

Här kan vi läsa att blomman, liksom andra växter, har utvecklats till att bli delbara. Det har möjliggjorts av att deras organ finns utspridda i hela vävnaden. Blomman är därmed inte en individ på samma sätt som en människa och inte heller lika sårbar. En växt som delas i två delar kan fortsätta att leva såsom två individer. Växterna har därtill vad som kallas för ”emergenta egenskaper”, deras intelligens kan närmast jämföras med hur en myrkoloni fungerar och utvecklas i en gemenskap med andra. Kanske går det att säga att en växt därmed utgörs av många tänkanden, inte ett enstaka. 

En stor del av växternas tänkanden sker under jord. Redan under antiken var det flera grekiska filosofer som menade att växternas rötter utgjorde deras huvuden och Darwin kallade rotsystemet hos en växt för dess kommandocentral. Det är också i jorden, i rhizosfären, som det mesta händer i växternas värld. För i rotzonen myllrar det av mikroorganismer, bakterier, svampar och olika insekter. Rötterna har en livaktig kommunikation, inte bara med andra växter utan med alla som befinner sig under jord och växterna skapar symbiotiska förhållanden med andra arter. För att komma fram till vem som är vän eller fiende har rottrådarna invecklade kemiska dialoger. 

Växterna vet hur de ska växa i riktning mot solens livgivande ljus och de kan känna av vattenkällor på långt håll. De känner också av gravitationen och elektromagnetiska fält. Om växternas rotspetsar stöter på något hinder där de söker sig fram känner de efter vad det är som hindrar dem och vet intuitivt hur de ska ta sig förbi. 

Med dessa nya kunskaper om växter, kan vi nu avgöra om de kan känna ensamhet? Kan en blomma känna sig ensam? Frågan är vad ensamhet egentligen är? Är det ett tillstånd såsom en känsla som någon upplever inom sig eller är det något som bedöms från utsidan, att någon rent faktiskt är ensam och isolerad från andra eller är det både och? Om ensamhet är en känsla så är frågan hur ett pluralistiskt medvetande kan känna sig ensamt? Måste inte alla enheter som ingår i ett sådant i så fall känna sig ensamma samtidigt? Hur många myror måste känna sig ensamma för att alla som grupp kan anses vara det? Om ensamhet istället är något som vi uppfattar, så att säga från utsidan, krävs väl att den som känner ensamhet har tillgång till ett reflexivt tänkande, det vill säga har en förmåga att referera till sig själv från utsidan av sig själv? Det verkar stå i motsats till växtens mer intuitiva tänkande vilket utgår ifrån ett direkt tänkande, inte ett abstrakt reflekterande. 

Precis som människan ställs växterna inför problem som har med deras överlevnad att göra. Det är konkreta problem som rör sådant som näring, vatten, växtplats, fortplantning och försvar. Dessa problem löser växten genom sin emergenta pluralistiska intelligens i samarbete med andra levande organismer i sin omgivning. Det är inte särskilt svårt att tänka sig att blomman vet bättre än att känna eller föreställa sig såsom ensam där den lever i samexistens, fast förankrad mitt i den levande pulserande jorden, under solens välvilliga överinseende.

Mona Malmström

Det här är en något redigerad version av en text som tidigare varit publicerad i Gotland Tidningar.